Johan i sin båt i Luleå

Även fast min båt var uppe på land för sedvanlig vintervila ville jag inte sluta segla. Jag lade upp några annonser på olika bessättningssidor för båtfolk på internet och fick en rad olika erbjudanden om seglinsäventyr lite var stans på vårt jordklot. Efter en liten gallring bestämde jag mig för att följa med en kroatier som skulle segla hem sin nyinköpta båt från Los Angeles till Sydney. Den 30 november 2002 flög jag till Los Angeles på vinst eller förlust.

Då jag för första gången klev ombord på båten vi skulle segla med, en 34´ Atkins, var min första tanke att kanske skulle jag ha frågat lite mer om den. Den saknade nämligen logg, ekolod, radarreflektor, bränsletanksmätare, vattentanksmätare, livflotte och flytvästar. Seglen var solkiga och slitna, tågvirket likaså. Det fanns det en EPIRB obord, men oregistrerad som den var så skulle den inte ha gjort mycket nytta, men även en VHF-radio och en handburen GPS. Desssa två apparater visste kaptenen inte hur man använde. Dessutom verkade han sakna sjövana och allmän teknisk kunskap. Jag tog mig därför en funderare på om jag verkligen skulle följa med honom på denna långa resa. Men hade jag flugit ända från kyliga Luleå var det ändå värt ett försök. Jag köpte en flytväst och ställde in siktet på San Diego. Kaptenen tyckte dock att en flytväst var onödigt och tänkte istället köpa en stor badring när vi kommit till Mexico.

Någon dag innan vi lämnade Los Angeles köpte kaptenen ett ekolod, trots att han flera gånger förklarat för mig att elektronik är skit. Men han vägrade att installera det, för även detta var enligt honom helt onödigt. Varje gång vi sedan behövde använda det kopplade han lodet direkt till batteriet och skickade ut mig på däck för att sänka ned givaren i vattnet så att han kunde avläsa djupet. Problemet var bara att han inte kunde komma ihåg om djupsiffrorna var i meter eller feet, så även på sjökortet.

Efter att ha legat två veckor i Los Angeles hamnområde utan att egentligen gjort någonting lämnade vi Los Angeles. Vår första seglingsdag bjöd på härlig vind och långa djupa dyningar, tydligen allt för djupa för kaptenen som redan efter en halv timme slogs ut av sjösjuka. Han somnade i sin koj och vaknade fem timmar senare då vi nästan var framme vid vårt första delmål, Catalina Island, ca 25 Nm rakt väster om Los Angeles. Vi ankrade en bit från stranden och samtalade över en bit mat. Kaptenen vägrade att erkänna att han blivit sjösjuk och hävdade istället att han inte tålt konserveringsmedlen i de två öl vi druckit vid lunctid tidigare på dagen.

Dag två startade vi ganska tidigt på morgonen. Vårt nästa mål var San Diego. Kaptenen hade ingen aning om vilken kurs vi skulle hålla. Han tog fram sjökortet, satte sin hand på vår position och pekade mot San Diego, flyttade sedan sin fixerade hand till kompassrosen och avläste gradantalet hans fingrar pekade på. Detta var enligt honom den kurs vi skulle hålla hela vägen till San Diego. Jag frågade honom om en blyertspenna så att jag kunde följa med i sjökortet, men fick till svar att han inte hade tagit med några därför att han inte ville ha några streck eller markeringar i sina sjökort. Jag förde istället egna anteckningar på separat papper, vilka han gärna då och då kastade ett öga på.

När kvällen och mörkret gjorde sin entre befann vi oss i kraftiga dyningar mitt ute på havet i ett mycket hårt trafikerat område mitt mellan Los Angeles och San Diego. Vår akterlanterna var trasig, vår styrbordslanterna var överstuvad och vår kompass, som tidigare varit fastlimmad, hade lossnat och nästan rullat över bord. Åt vilket håll man än tittade såg man olika fartygljus lysa i mörkret under den väldiga stjärnhimelen. Kaptenen vägrade dock att gå för motor och vi drev omkring som en tvålkopp utan någon styrförmåga. Vid ett tillfälle började adrenalinet att rejält pumpa runt i min kropp då vi på grund av kaptenens mycket märkliga säkerhetsbedömningar befann oss alldeles för nära en förbipasserande passagererfäja. Vi var så nära att vi kunde höra människor sjunga och skratta ute på däck. Inte förrän då startade kaptenen motorn så att vi kunde styra undan. Sedan valde han att slå av den igen, och vi fortsatte att okontrolerbart driva omkring. Däremot lyckades jag övertala kaptenen att slå på VHF-radion som varit avslagen för att spara elektricitet.

Det blev natt och vi delade in den i två skift. Det första skiftet tog kaptenen själv. Men det dröjde inte länge förrän jag blev väckt av honom då han undrade vad de pratade om på radion. Jag lyckades somna igen men väcktes på nytt, denna gång av ett kraftigt motorljud som fyllde ruffen. Ur radion strömmade därtill "Sailingvessel, Sailing vessel, are you OK?" flera gånger. Jag klädde mig snabbt och tog mig ut till sittbrunnen, där jag fann kaptenen sovande under en filt med min flytväst som kudde. Jag väckte honom och bad honom svara i radion. Men han greppade den bara och sa "Yes we are OK, just no wind" utan att trycka in den stora knappen på sidan. Efter en del instruktioner från mig lyckades han sedan svara på anropet. Efteråt erkänner han att han trott att det räcker med att vi har den påslagen för att andra båtar ska höra vad vi säger ombord. Resterande del av natten går vi sedan för motor, med kaptenen i sin sovsäck nere i ruffen.

När kaptenen vaknade på morgonen hade havet lugnat ned sig och San Diegos konturer rest sig högt över horisonten. Vi fortsatte att gå för motor hela vägen in till San Diego, där vi ankrade så lång inne i centrum man möjligt kan komma med båt.

Ute på däck i solskenet med en öl i min hand tänkte jag tillbaka på de två föregående dygnen. Tråkigt hade jag defenitivt inte haft, men det kändes ändå inte som någon god idé att fortsätta denna seglats med en kapten som med bristfälliga kunskaper förlitar sig på ren tur. Jag valde därför att avbryta resan men stannade några dagar, turistade och hjälpte honom att införskaffa lite grejor till sin båt. Tre och en halv vecka efter att vi mötts skiljdes vi åt. Han fortsatte på egen hand mot Mexico, jag hem till Sverige.

Johan Salmgren
jsalmgren@hotmail.com