Ur
Måsens loggbok:
Genom Kalix skärgård
Båtskärsnäs från
sjön
Vi lämnar Kohamn och seglar med
bra vind österut över Rånöfjärden
som byter namn till Storöfjärden när
vi närmar oss Storön. När vi närmar
oss Storöns fiskehamn kommer jag att tänka
på Gökens begravning då jag satt i
Kyrkans hus i Luleå tillsammans med två
av hans fiskarekamrater, Thomas Innala från Nikkala
och Börje Lindblom från Storön.
Thomas känner jag sedan tidigare. Men Börje
var en ny bekantskap. Han sade att jag var välkommen
att följa med på fiske med honom och jag
förstod att han hade mycket att berätta, både
om Göken och annat. Jag ringer upp Börje med
mobiltelefonen. Han svarar att han just håller
på och gör klar båten för att
gå ut och fiska strömmning. Men vi är
välkomna att titta förbi eftersom vi är
i närheten.
Jag styr in Måsen till den långa fiskekajen
i Storön. Där står Börje och vinkar.
Men det blir ett kort möte den här gången.
Börje ska ligga ute hela natten i strömmingsfiske,
och på morgonen ska han vittja laxfällorna.
Han är jäktad och vi kommer överens om
att ses när jag kommer tillbaka från Finland
om ett par veckor.
Börje kör ut till havs med fiskebåten.
Vi följer efter till en början men viker av
när vi kommer ut på fjärden. Nu är
vi inne i Kalix skärgård som är annorlunda
än stora delar av den övriga skärgården
i Norrbotten.
När vi rundar Skagsuddens fyr och svänger
in till vänster är det nästan som att
komma in i ett landskap med kanaler. Här ligger
många av öarna tätare och är bevuxna
av skog. Överallt passerar vi stugor, många
är stora som villor med prydliga gräsmattor
och häckar. På ett ställe ser vi en
enorm vit plastbåt nedanför en stor lyxvilla.
Solljuset blixtrar i de stora glasfönstren. Vi
skämtar om att det nästan känns som att
åka bland öarna utanför Miami. Men så
känner vi doften från skorstenarna i Karlsborgsverken
som kommer allt närmare. De flesta av sommarstugorna
ägs säkert av arbetare i industrin här
vid kusten. Många har sina förfäder
bland fiskare och småbönder här vid
kusten. För många är arbetet vid industrin
nödvändigt för att kunna bo och leva
här. Men många lever för stunderna ute
vid havet, vid stugan, i båten, turerna med snöskoter,
småviltjakten.
Mitt i farleden sitter ett par flickor i en liten roddbåt.
De har fiskespön med sig. Jag styr Måsen
sakta mot dem och vi vinkar till varandra.
- Har ni fått nåt?
- Nej, vi har nyss kommit.
- Vad brukar ni få?
- Mest aborre.
Vi vinkar adjö och fortsätter för motor
längs den prickade farleden som leder oss till
Marahamn. Massor av bilar står parkerade vid båthamnen.
Det verkar som om många är ute i skärgården.
Vi kommer ut på nästa fjärd som heter
Repskärsfjärden. På andra sidan ser
vi det mörka fastlandet, och ett par stora oljecisterner.
Där bakom ligger Båtskärsnäs. Dit
ska till natten. Vinden ökar ute på fjärden
och molnen hopar sig på himlen. Det blir en ganska
kylig segling på kvällstimmarna innan vi
kan svänga in i båthamnen i Båtskärsnäs.
På långt håll ser vi Mammarosa vid
kajen. Joni Skiftesvik tar emot när vi lägger
till och bjuder oss på kaffe och smörgåsar
med fårkött. Vi tar ett par klunkar Koskenkorva
för att bli varma och sitter en stund och pratar
i båten medan det grå nattljuset sänker
sig över oss. Dags att krypa ner och sova.
Hos Steve i Båtskärsnäs
Frukost hos Joni och Kaj
Vi äter frukost hos Joni och Kaj i Mammarosa på
morgonen. Sen tuffar vi över till den andra båthamnen
där Steve Sandlunds båtvarv ligger. Vi ägnar
några timmar åt att göra Lazy Jacks
till Måsen. Lazy Jacks är ett system av linor
och små block som ska hålla storseglet på
plats när man tar ner det. Många gånger
när jag har seglat ensam och har revat segel i
hårt väder har jag haft problem med att storseglet
fladdrar och slår över hela däcket.
I värsta fall kan det bli farligt för det
är lätt hänt att man snubblar eller får
en smäll av det våldsamt flaxande seglet.
Stranden i Frevisören.
Steve Sandlund lånar ut sin bil så att
vi kan åka till Frevisören och äta lunch.
Frevisören är badparadiset här i trakten,
med en fin sandstrand, servering och vattenrutschbana.
Trots att vädret är ganska soligt är
det få människor på badstranden. Var
är alla norska familjer som brukar vara här
i juli? Och var är kalixborna? När vi äter
i serveringen får vi en stunds fin underhållning.
Kocken kommer ut och sjunger för en liten flicka
som jag tror är hans dotter.
Vi tackar för maten och jag frågar om han
minns eskaderseglingen för två år sedan
då vi besökte Frevisören.
- Nanna Helin sjöng visor, och efteråt sjöng
du blues med gitarr. Spelar du fortfarande?
- Jag brukar kalla mej för "Gitarrägare"
svarar kocken med ett leende.
Nanna Helin besöker Måsen 2001.
Besöket och underhållningen av Nanna Helin
är ett fint minne. Nanna var sångerska i
den legendariska dansorkestern Tores trio, som turnerade
i hela norra Sverige i över 50 år i en Volvo
duett. Trion bestod av Nanna, hennes bror och hennes
man. Hennes röst har fortfarande kvar den unika
tonen trots att hon har passerat 80 år.
Förra gången jag lade till i Båtskärsnäs
med Måsen satt Nanna i flera timmar och sjöng
och berättade om sitt och andras liv i Båtskärsnäs.
Samhället blev tidigt präglat av sågverket
dit segelskutor kom från hela världen för
att hämta virke, och arbetarnas fackliga och politiska
arbete. Thores trio spelade dansmusik och var mycket
populära. Det märktes när flera äldre
par kom fram till Nanna och ville tacka för att
det var under någon dans i ungdomen som de hade
funnit varandra. Men gruppen blev också en av
kommunisternas viktigaste språkrör i Norrbotten.
En dansorkester som kan växla mellan smäktande
vals eller tango, och Internationalen eller andra kampsånger.
Nanna har kommit att bli en god vän och det är
synd att hon är bortrest just nu. Det får
bli nästa gång...
Steve Sandlund
Tillbaka vid båtvarvet får vi hjälp
av Steve Sandlund att trimma Måsens styrning.
Från ratten löper en kedja ner till ett system
av block och wirar som leder upp till rorkulten. Måsen
har haft ett glapp i styrningen. Nu får vi hjälp
av Steve som spänner och trimmar så att den
blir bra. Jag berättar att jag har köpt en
begagnad automatstyrning för att kunna slappna
av när jag seglar längre distanser ensam.
Men det har inte blivit av att montera dit den.
- Jag kan montera dit den. Men i så fall kan
det vara klokt att sätta dit en hydralstyrning
också. Annars är det risk att Måsen
vinglar som en skadskjuten kråka över fjärdarna.
Det får inte finnas nåt glapp för då
måste automatstyrningen jobba hela tiden. Båten
svänger fram och tillbaka, och den drar en massa
ström ur batterierna.
Jaha, tänker jag. Hydralstyrning och ombyggnad
av Måsens styrsystem. Vad kommer det att kosta?
Vi får prata om det på tillbakaresan.
Mammarosa seglar vidare.
Joni och Kaj kommer med Mammarosa och fyller på
vatten innan dom seglar vidare mot Finland. Dom ska
övernatta i Haparanda hamn där Joni är
nyfiken på det lilla fina båtmuseet som
lokala människor med hjälp av Norrbottens
museum har byggt på kajen i hamnen. Vi skojar
om att vi kanske träffas igen och ber dom att ringa
och berätta om dom hittar någon bastu.
Det hinner bli kväll medan vi mekar. Vi öppnar
en av burkarna med gulaschssoppa och äter innan
vi går i väg. Under dagen har både
Heikki och jag haft ganska kraftig huvudvärk. När
vi har ätit oss mätta känns det bättre.
Det händer lätt att man slarvar med både
mat, dryck och sömn när man luffar omkring
så här, och vänder på dygnet som
vi har gjort. Det kraftiga ljuset är också
påfrestande i längden. Vi måste tänka
på att ha solglasögon ute till havs.
När vi lämnar de skyddande öarna utanför
Båtskärsnäs friskar vinden i rejält
från sidan. Måsen tar sats och börjar
luta. Nu blir det segla!
Anteckning i loggboken, kl 21.23 på kvällen
den 10 juli:
Vi seglar på kryss mot Seskarö. Frisk vind
från NO och mörka moln i norr. Vi gör
runt 7 knop men det känns som om Måsen flyger.
Nyss öppnade sig ett lysande blått hål
i det täta molntäcket. Magiskt ljus! Klar
himmel i söder ute till havs men gråsvarta
moln i NV. Vinden ökar stadigt. Det kan bli hårt
väder.
Anteckning i loggboken, 1.30 på natten.
Hård NO vind. Vi har seglat hela kvällen
och är inne i Haparanda skärgård. Mycket
grynnor överallt. Lite läskigt eftersom vi
färdas så fort. Ingen plats för misstag.
Otroligt ljus vid Seskaröbron! Svart hav och svart
himmel, och så ett lysande stråk av ljus
mitt under bron. Ser ut som ett jättelikt rymdskepp.
Ska vi gå in till Haparanda hamn till Joni och
Kaj, eller fortsätta österut till Torne Furö?
Bäst att ringa Thomas och Jussa.
Joni hade ringt och berättat att det fanns en
ganska bra bastu i Haparanda hamn och att den fortfarande
var varm. Å andra sidan hade Thomas Innala på
Torne Furö sagt i telefonen:
- Nu är det ni som kommer hit för fan! Vi
har uppvärmd bastu här också. Här
finns lax och korv och öl och sprit och allt vad
ni vill ha, utom kvinnor. Det är bara Jussa och
jag här. Akta er för laxfällorna bara.
Efter ett sånt besked är det bara att lyda,
så jag styr Måsen över den stora fjärden
där fiskekriget utspelades sommaren 2001. Då
var jag ute med fiskarna här i Nikkala och Haparanda
skärgård och följde konflikterna med
myndigheterna. Efter några dramatiska veckor med
rena kriget mellan kustbevakningen och ett 20-tal lokala
fiskare blev det en sorts vapenvila. Nu pågår
konflikterna i domstolarna och i massmedia.
Konflikten är komplicerad, och extra krånglig
eftersom fiskevattnen ligger intill gränsen till
Finland. En speciell gränsälvskommision är
bildad för att styra över bland annat fisket.
Men kommisionen har egna intressen av att sälja
fiskekort, och det går rykten om att finska politiker
på hög nivå har egna familjeintressen
i fisketurismen i Torneälven. Vad som är sant
är svårt att säga. Men kärnan i
konflikten verkar vara att den svenska kronan överlät
vissa fiskevatten på 1600-talet till byarna här
vid kusten mot att byborna gav stöd till staten
med soldater och foder till arméns hästar.
I dag vill ändå staten reglera och styra
fisket som om vattnen tillhör staten. Byamännen
och fiskarna menar å sin sida att det är
privata vatten och att staten inte kan förbjuda
dem att fiska där, åtminstone inte utan ersättning.
Extra bränsle på brasan blev det när
Torneå och Muonio älvars förening, som
har intressen i laxfisket i älvarna anklagade kustfiskarna
för att rovfiska och stänga vandringsleden
för den vilda laxen som ska upp i älven för
att leka.
Det ska bli spännande att få höra
det senaste i konflikten om laxen som har pågått
ända sedan 1300-talet då två biskopar
stred om vem som skulle få predika Guds ord för
kustbefolkningen, och få tionde på inkomsterna
från laxfångsterna.
Sista biten till Torne Furö blir en härlig
segling. Heikki styr och jag ser att han är spänd
och upphetsad bakom ratten. Vi har vinden snett från
sidan och då och då sprutar det vatten på
oss i sittbrunnen. Jag stirrar hela tiden på sjökortet
för att hinna varna för grynnor.
Vi pressas österut av vinden och måste kämpa
för att hålla kursen mot Innalas fiskeläge
med piren och stugorna. Måsen stampar i vågorna
och seglen smäller. Sista biten går vi för
motor, passerar utanför två laxfällor
och går sakta in mot piren där Thomas fiskebåt
ligger förtöjd. Där står han och
vinkar.
- Han vill att vi ska styra till höger, ropar
Heikki.
- Men där går ju fångstarmen till laxfällan.
Vi får inte fastna i den.
Jag tar över rodret. Ska det gå åt
helvete så är det bättre att jag är
skyldig än Heikki. Vi gör en extra sväng
utanför piren. Jo, Thomas viftar fortfarande in
mot laxfällan. Okej då, tänker jag och
styr in mot aktern på hans fiskebåt, alldeles
nära bojarna till fällan. När Måsens
bogspröt är nära att smälla in i
aktern på fiskebåten tar Thomas fast i sprötet
och drar Måsen bredsides med hans båt.
- Vad är ni för djävla snedseglare?
Vad fan skulle ni upp på sandbanken att göra?
Hör du Boris, har du inte lärt dej att fickparkera?
Thomas gafflar på som vanligt med gott humör.
Hans yngre bror Jussa dyker upp på bryggan med
fiskaroverall och en bredbrättad hatt. Han berättar
att han hittade hatten vid stranden och att den har
blivit hans favoritmössa.
Vi skakar hand och följer med de båda bröderna
in i fiskestugan. Där dricker vi kaffe och grillar
korv till klockan 3. Vi sitter vid köksbordet medan
solen går upp och lyssnar medan Thomas berättar
historia efter historia. Om älgar som simmar mellan
öarna. Om turister som badar nakna på stranden
just när han råkar vara ute med kikaren för
att skåda efter fågel. Om smugglingsäventyr.
Och om fiskekriget förståss. Han eldar upp
sig över älvföreningens folk som var
ute med båt nyligen för att inspektera deras
redskap.
- Dom djävlarna kom och snokade bland våra
grejor. Och sen gick dom ut i media och påstod
att vi tjuvfiskar och korkar igen älven med hundratals
fällor och att vi hotar hela
laxbeståndet. Förbannade lögnare är
dom! Vi stoppar inte laxens vandring. Vi har fått
stöd från fiskerimyndigheterna när det
gäller att laxbeståndet håller för
att fiska. Vi borde för fan kunna hålla sams
med älvfiskarna för laxen räcker för
alla. Det värsta är att deras lögner
verkar ha fått dom finska myndigheterna på
deras sida.
Det blir en lång predikan med många starka
ord innan Thomas märker att vi har svårt
att hålla ögonen öppna.
- Nej grabbar. Nu är det dags att vi knyter oss.
Ni ser ju halvdöda ut för fan! Vad är
ni för sjömän? Tål ni ingenting?
Heikki får låna en säng och jag bäddar
ut min sovsäck i soffan i vardagsrummet. Innan
jag ska till att krypa ner i sovsäcken sticker
Thomas ut huvudet ur dörröppningen till sovrummet.
- Boris, kom får du se.
Jag går fram till dörren och kikar in. Thomas
pekar på en liten säng med galler som står
intill dubbelsängen. Sängen är fint bäddad
men tom.
- Vi har fått barnbarn, säger han med mjukare
röst än den vanliga.
- Vad fint, säger jag.
- Fast djävligt besvärligt också. Skriker
halva natten ibland. Man har nästan glömt
bort hur det var. God natt.
- God natt.
|
