Abborbyxor på Piteå Rönnskär

En vinter för några år sedan följde jag Evert Andersson ut på isen söder om Piteå när han fiskade gädda med saxar. Det blev en lång dag tillsammans med Evert och några kråkor som drog upp linorna med näbben och stal löjan som Evert hade som agn. Framåt kvällen hade vi fått en hel låda med gäddor, och kråkorna hade blivit mätta på löja och fiskrens.

- Dom måste ju få leva dom också, sa Evert.
Nu är det mitten av augusti. Sommaren blommar och jag har kommit för att hälsa på Evert och hans fru Ulla ute vid fyren på Pite Rönnskär. Här ute har Evert arbetet som båtförare åt lotsarna under en stor del av sitt arbetsliv. Numera är Ulla och Evert pensionärer. De bor på Rönnskär halva året, från islossningen på våren till sena hösten. Evert styr mot en vit plastdunk som ligger och guppar på vågorna.

- Jag lade ut åtta nät i morse, säger han och börjar dra upp det första nätet. Redan efter några sekunder kommer en aborre upp i båten, och den följs av en jämn ström av aborrar och sikar. Ett rop ekar över vattnet. Evert spanar ut mot havet.

- Nu går lommen till sjöss. Hon är på väg ut till havs för att fånga fisk till ungarna som hon har uppe i en tjärn på fastlandet. Hör du hur hon pratar? Kokharra!
Kokharra! Gamlingarna sa att när lommen ropar så där då blir det bra fiskeväder, då får vi koka harr. Det är ju det hon ropar: - Kok harra!

Evert tar upp de sista näten. Han är belåten.
- Tolv sikar och ett 40-tal aborrar. Jag tror att det var åskvädret i förmiddags som fick dom att börja röra på sej. I kväll ska vi äta smörstekta aborrbyxor.
- Aborrbyxor? frågar jag. Vad är det?
- Har du aldrig ätit aborrbyxor? Då ska du få se när vi kommer fram.

När vi kommer i land rensar Evert fisken och filear abborrarna. Han skär bort ryggraden och skinnet på abborrarna så att alla ben försvinner. När han skär bort ryggraden delas fileerna så att de ser ut som små vita byxor.

På kvällen steker Ulla abborrbyxa och lagar en fiskgratäng med sik och hackad bacon.
- En del tycker att det är en underlig kombination, sik och bacon, säger hon. Men jag tycker om röksmaken.
Ta för dej. Dillen och potatisen har jag plockat ute i landet bakom stugan.

Efter maten tar Evert och jag en promenad på ön.
Vi klättrar upp i den över 30 meter höga fyren och får en mäktig utsikt över skärgården och havet.
Evert visar mig lotsarnas stuga där han själv bodde när han började som båtförare, och det lilla rummet där barnen gick i skola. Inne i det vita timrade kapellet läser vi namnen på generationer av människor som har skrivit sina namn på timmerstockarna.

Tillbaka i fiskarstugan sitter vi och tittar på några gamla fotografier av Ullas släkt som har varit fiskare och båtbyggare. De svartvita bilderna berättar om ett helt annat liv än det sommarparadis som Pite Rönnskär är i dag.

- Min farfar August och min pappa Alfred brukade dryga ut fisket med att bygga en båt under sommaren. Och så snickrade dom fisktunnor och laggkärl. Fisken skulle ju saltas och allting gjordes för hand av trä.
En tredjedel salt och två tredjedelar strömming var blandningen.
- Dom gamla brukade säga att det finns tre sorters fisk, säger Evert. Färsk, salt och sur.
- Tror du att era förfäder hade känt igen sig på Pite Rönnskär i dag? frågar jag.
- Aldrig, säger Ulla. Jag tror att dom hade blivit förvånade. Framförallt över att det växer så mycket blommor och gräs mellan stugorna, och alla buskar och träd. På den tiden var ön alldeles kal och avbetad. När familjerna kom ut hit hade dom med kor och getter i båtarna för att få mjölk till barnen. Getterna var tjuvaktiga och besvärliga och gnagde på allt som växte. Om man inte aktade sej så kom dom in i stugorna och stal mat, ja till och med surströmming. En gång hade en kvinna plockat blåbär och kokat blåbärskräm. Hon ställde ut kastrullen på farstubron för att den skulle svalna. När hon kom ut för att hämta in kastrullen och ge barnen krämen fick hon syn på geten som stod där och slickade sej om munnen. Den var alldeles blå i skägget. Alla familjer byggde staket runt sina farsubroar för att hålla getterna borta.

Evert har varit lotsbåtförare i över 40 år. Under deras långa äktenskap har Ulla arbetat som undersköterska på lasarettet i Piteå.
- Vi hade långa pass här ute med lotsningen, säger Evert. Det kunde gå veckor utan att vi träffade varandra. Men det blev bättre sedan vi köpte den här stugan.
Då fick vi ett eget ställe.
- Ibland var jag orolig för honom när han var ute i storm och ruskväder, säger Ulla. Men det gick alltid bra, tack och lov.

Ulla bäddar en säng till mig inne i en liten fiskeboda intill huset. Jag somnar till bruset från havet utanför, och ljudet från en stor frysbox som står i ena hörnet och brummar. Tidigt på morgonen hör jag en dörr öppnas och knirrandet av steg på andra sidan väggen. Jag klär på mig och går runt knuten där Evert har inrett en liten verkstad. När jag kommer in står han framåtböjd och plockar med några nät som ligger i en hög på golvet.

- Väckte jag dej? frågar han.
- Inte alls, svarar jag. Vad håller du på med?
Evert hänger upp ett av näten på väggen och sätter sig på en stol.
- Jag brukar gå ut hit vid femtiden på morgonen och laga nät. Du ser att det behövs. Sälstammen har ökat och går åt både fisken och redskapen. Vikaren betar av fisken och lämnar huvudena utan att förstöra näten.
Men gråsälen sliter loss fisken och river stora hål. Och storskarven har ökat här uppe. Söderut är den rena plågan på många platser längs kusten. Skarven är en fenomenal simmare, den dyker och simmar in i fällorna och tar fisken och simmar ut igen. Men havsörnen har också ökat och tar skarvens ungar. Så du ser hur det är i naturen. Alla letar efter maten, vi människor också. Apropå mat så tror jag att Ulla har morgonkaffet färdigt.
Vi går in i stugan och dricker kaffe tillsammans med Ulla. Solen visar ansiktet mellan några mörka åskmoln och Ulla och Evert börjar prata om att det kanske blir en bra dag att plocka bär.
- Nog ska jag plocka fem liter blåbär innan den här dan är slut, säger Ulla.

Vi går över till skogsbrynet på andra sidan hamnen. Inne i skuggan bland granarna växer en tjock matta av blåbärsris. Ulla böjer sig fram och börjar plocka. Hon har det lite besvärligt med höften, men plasthinken fylls snart av blåbär. Evert har hittat en tuva med åkerbär.
- Det här är dom finaste bären, säger han. Det blir inte så mycket, men det räcker till gröten.

Innan Evert skjutsar mig tillbaka till fastlandet äter vi frukost bestående av havregrynsgröt med kall mjölk och nyplockade åkerbär. Till det dukar Ulla fram sikgratängen och aborrfilén från gårdagens middag, och tunnbröd med ett tjockt lager av färsk sikrom.
-Ät ordentligt du som ska ut på havet, säger hon.
Evert fyller en plastbunke med abborrfiléer och ger den till mig.
- Här får du nåt att bjuda familjen på i kväll. Och så kan du ju berätta vad en abborrbyxa är.

Text och foto Boris Ersson
Från boken "Äventyr med Måsen"