Möte
med två storseglare
Åke
Hasselgrens gröna havskryssare Hexe jagar fram
och tillbaka över stadsfjärden i Luleå
som en vinthund. Måsen och jag har inte en chans
att hålla jämna steg med Hexe. Att jämföra
båtarna är som att jämföra en varmblodig
travare med en nordsvensk timmerhäst. Måsen
är en 80 år gammal stadig koster medan Hexe
är en smäcker havskryssare, byggd 1967 och
ritad av den världsberömde danske båtkonstruktören
Knud Reimers. Dessutom seglar jag ensam medan Åke
har en skicklig gast ombord som hela tiden trimmar seglen
och får henne att ge sitt yttersta. Gasten är
fotografen och världsomseglaren Pär Domeij.
Första gången jag träffade Åke
var en vårdag 1995.
Jag stod uppflugen på ställningen i båthuset
och skrapade Måsens skrov när jag hörde
en röst bakom ryggen.
- Var någonstans är din koster byggd?
Jag vände mig om och fick syn på Åke
Hasselgrens gängliga skugga i motljuset vid dörren.
Jag hade sett honom på varvet men vi hade aldrig
pratat med varandra.
- I Blekinge tror jag.
- Kan det rentav vara på Martin Olssons båtvarv
i Karlshamn?
Jag blev förvånad och slutade skrapa.
- Hur kunde du veta det?
- Jag tyckte att det var nåt bekant med linjerna.
Jag klev ner från båtställningen. Av
en otrolig slump skulle det visa sig att Åke hade
varit med när Måsen byggdes 1928!
- Jag är född 1913 i Karlshamn, berättade
Åke.
När jag var i 15-årsåldern brukade
jag hjälpa farsan med vår båt vid ett
litet varv i Karlshamn. Ägaren hette Martin Olsson
och var född 1863. Han hade varit sjöman på
dom stora segelskeppen som gick på vetetraden
till
Australien. När han blev äldre återvände
han till Karlshamn och började bygga träbåtar.
Jag tyckte att det var spännande att vara där.
Det luktade tjära och jag fick hjälpa till
och springa ärenden och göra enklare arbeten,
som att hålla emot när bordsplankorna skulle
nitas.
- Var du med när Måsen byggdes? frågade
jag.
- Det är i alla fall möjligt. Martin Olsson
byggde några kostrar av den här storleken
då.
- Minns du hur Martin Olsson var som människa?
- Han var en riktig gammaldags sjöbuss, väderbiten
i ansiktet och han pratade bred blekingska. Varje dag
rodde han från sin stuga på Sternö
till varvet. Han kunde vara ganska kärv, men det
hände att han berättade om sina äventyr
på de stora haven. Då var det spännande
att sitta och lyssna på honom.
- Hur kom det sig att du själv hamnade i Luleå?
frågade jag.
- När jag var färdig med min ingenjörsutbildning
1932 provade jag några olika arbeten. 1937 fick
jag anställning på en arkitektfirma i Luleå
och flyttade hit. Så småningom skaffade
jag en segelbåt och blev fast här uppe. Segling
har alltid varit mitt största intresse. Vi har
ju en av Sveriges finaste skärgårdar i Norrbotten.
Fredagsfika på varvet
Varje fredag eftermiddag brukar några av båtägarna
som håller till på NP Marin i Luleå
träffas i fikarummet hos Erik Jönsson och
dricka kaffe och prata bort en stund tillsammans. Just
den här dagen föll stora flingor av snöslask
från himlen. Åke hade med sig en påse
kanelbullar och Erik hällde just upp kaffe när
dörren öppnades och Pär Domeij kom in
i rummet.
- Tjänare Pär! sa Åke. Kände du
kaffedoften?
Pär hade nyligen gjort en paus i en flerårig
världsomsegling. Tillsammans med hans fru och deras
två barn hade han seglat med sin Colin Archer
Sjöa över atlanten till Karibien, genom Panamakanalen,
ut i Stilla havet, fortsatt till Hawaii, tröttnat
på värmen och seglat till
Kanadas västkust. Sedan kom hans fru tillbaka med
en av pojkarna medan Pär stannade i båten
en period med den andre sonen. Nu hade Pär återvänt
till Luleå och båten låg kvar i Vancouver.
- Jag har tänkt segla längs Kanadas västkust
och upp mot Alaska under de närmaste somrarna,
sa Pär.
Där finns en fantastisk skärgård med
orörd vildmark, med björnar och vargar på
stränderna. Ska du sjösätta Hexe till
våren, Åke?
- Jag får väl se, sa Åke. Jag har inte
sjösatt henne de två senaste åren för
jag har haft problem med ett knä. Och nästan
inga av mina gamla kompisar finns kvar längre.
Jag kan ju inte segla Hexe helt ensam.
- Om du sjösätter i år ska jag gasta
åt dej, sa Pär.
En sommardag 2005 ringer telefonen och jag hör
Åke Hasselgrens glada röst.
- Tjänare, det är Åke. Får man
bjuda på en kopp kaffe? Jag har nyss sjösatt
Hexe. Vi ligger i båthamnen på
Granudden, mitt emot mastkranen.
Jag skyndar mig över till båthamnen och
Åke bjuder på kaffe och kakor i sittbrunnen.
En dag med frisk vind och solsken styr Åke ut
på stadsfjärden med Pär Domeij som gast.
Hexe får snabbt upp farten och jag följer
efter med Måsen. Under ett par timmar seglar Åke
sin Hexe på ett strålande sätt. Den
gröna havskryssaren skär genom vattnet, vänder
och jagar tillbaka. En gång när Åke
styr Hexe alldeles intill Måsen och kör förbi
oss, gör han honnör mot den vita skepparmössan
med ett stort belåtet grin i ansiktet.
Åke med Hexe V i Luleå skärgård
sommaren 2005.
På en hård kryssbog ser jag hur Hexes stora
fock plötsligt spricker isär och fladdrar
i vinden. Pär rusar fram och lyckas få ner
focken och Åke går upp i vind och tar ner
storseglet. Vi styr in i sågverkshamnen i Stensborg
där segelskutorna lade till förr i tiden för
att lasta trävirke. Åke är upprymd efter
olyckan med focken.
- Såg du? Vi körde så att focken sprack!
Vi gjorde över nio knop när det hände.
Men det är ingen fara, det var bara i sömmen.
Det är lätt att laga. Det fixar jag i vinter.
När vi sitter och dricker Åkes pulverkaffe
kastar han en blick ner i det mörka vattnet.
- Titta så mörkt vattnet är. Annat är
det vid den norska kusten, eller hur Pär?
- Ja, är det något som jag kan sakna här
i Bottenviken så är det det klara salta vattnet
ute i de stora haven.
Åke med Hexe III i Norge sommaren 1959.
Sommaren 1959 lastade Åke sin dåvarande
segelbåt Hexe III på en järnvägsvagn
i Luleå och fraktade över den till Narvik.
Där sjösattes båten och Åke och
några kamrater seglade söderut längs
den norska kusten, till Göteborg, genom Göta
kanal och hem till Luleå igen.
- Hur var det att segla längs den norska kusten?
- Det var den finaste segling jag har haft. Det är
en helt annan skärgård. Som att segla vid
Höga kusten, men mycket mäktigare. I Norge
finns det ju fjäll som stiger tusen meter rakt
upp i himlen från havet.
- Är det sant att du fångade en torsk med
spinnakerbommen? frågar Pär.
- Jojomän! En kväll gick vi in i en vik i
Nordnorge. Det var klart vatten, fem meters djup och
sandbotten med några tångruskor. Vi lade
till vid en udde och när jag skulle släppa
ner ankaret fick jag syn på en stor fisk nere
vid botten. Jag tog spinnakerbommen och stötte
ner den som en harpun, och lyckades träffa torsken
i huvudet. Den blev vimmelkantig och flöt upp.
Vi föste upp den på klippan och fick oss
en fin middag. Jag tror nog att jag är ganska ensam
om att ha fångat en torsk med spinnakerbom, ha,
ha, ha!
- Visst gjorde du samma segling längs norska kusten
som Åke? frågar jag Pär.
- Ja, Åke hade visat diabilder och berättat
om sin norska segling, och det inspirerade oss att göra
samma sak. Vi gjorde vår resa 38 år senare,
1997. Vi tog Sjöa på lastbil och sjösatte
henne i Narvik. Det tog drygt fyra månader att
segla runt Norge och tillbaka hem igen.
Det var en av mina finaste seglingar någonsin.
- Har du några särskilt starka minnen? frågar
jag.
- Det klara salta vattnet, känslan av att segla
på stora havet. Det var första gången
jag kom i kontakt med tidvatten. Det var så mycket
att tänka på. Man kan inte förtöja
som i Östersjön och man kan inte gå
in var som helst på vilka tider som helst. Det
gäller att läsa tabellerna över tidvattnet
annars kan man hamna riktigt fel.
Åke skrattar till.
- En gång seglade vi i en fjord utanför
en sommarstuga när jag upptäckte att stugan
var snabbare än oss! Jag höll fem knop på
en slörbog, men stugan gick ifrån mej.
Det berodde på att vi hade tidvattnet emot oss.
- Största upplevelsen av den resan var nog ändå
att segla långt med familjen, säger Pär.
Våra båda pojkar var 6 och 8 år den
sommaren. Vi kom varandra nära på ett sätt
som man bara kan göra när man lever tätt
inpå varandra i en båt.
Vi kommer tillbaka till hamnen och lägger till
vid bryggan. Pär tar ner den trasiga focken och
vi hjälps åt att bära Åkes segelsäckar
upp till hans bil och stoppar in dem i baksätet.
- Tror du att det blir att sjösätta nästa
sommar?
Det glittrar till i Åkes ögon.
- Det vet man aldrig, jag fyller ju snart 92. Men om
Gud vill och benet håller så sjösätter
jag nästa sommar också. Tack för en
fin segling, grabbar!
Tack själv, Åke.
|
