Gamla
allmogebåtar får nytt liv
I närheten av båtvarvet
leder en grusväg in till en båtbyggarverkstad
där flera gamla båtar står uppställda.
Här håller Föreningen Allmogebåtar
i Luleå till. En förmiddag i september svänger
jag in och hälsar på. Börje Nilsson,
78 år, står och sågar plank ute på
gården.
- Jag skulle renovera en gammal båtmotor när
jag träffade det här gänget. Vi började
prata om båtarna och en av dom sa: - Du som är
snickare kan väl komma med och hjälpa till
här. På den vägen är det. Just
nu sågar jag upp skräpvirke till vedspisen
inne i båtverkstan.
Vi stannar till vid en vacker båt som skiljer
sig från de norrbottniska båtarna genom
den tvära fören. Jag tycker mig känna
igen formen från femböringar och norska vikingaskepp.
Olle Karlsson, 75-årig målare berättar:
- Det är en nordlandsbåt. Vår ordförande
Sven-Olov var i Norge och fiskade i somras. Han fick
köpa den billigt och drog hem den. Vi ska renovera
den till våren. Nej, nu är det fika. Sen
ska vi åka över till Ettans båthamn
och hämta Eulalia. Kom med om du vill.
Inne i båtverkstan pågår bygget av
två jaktkanoter.
Vi dricker kaffe och äter hembakta bullar. Gänget
på båtvarvet den här dagen består
av en pensionerad LO-ombudsman och snickare, en målare,
en busschaufför, två slöjdlärare
och en reparatör på järnverket.
- Jag träffade båtgänget på en
mässa i Arcushallen i
Luleå, säger Olle Karlsson. Dom byggde en
båt mitt bland alla stånd där folk
sålde saker. Det såg intressant ut så
jag började prata med dem, och så gick jag
med i föreningen. Vi är ungefär 70 medlemmar.
”Järngänget” som brukar vara här
och bygga och renovera båtar är 15-20 stycken.
- Hur ofta träffas ni? frågar jag.
- Vi pensionärer brukar träffas på måndag
och onsdag förmiddag. Sen har vi ett kvällsskift
på onsdagarna för dom som är kvar i
arbetslivet.
Några minuter senare sitter jag i en träsnipa
med inombordsmotor som puttrar över till den stora
båthamnen i Luleå. Bland alla plastbåtarna
ligger en vacker träbåt med namnet Eulalia.
Vi lossar förtöjningarna och bogserar henne
tillbaka till allmogeföreningens båtbyggeri.
- Hon ska upp på land snart, säger Olle Karlsson
när vi går upp till båtbyggarverkstan.
Han stannar till och pekar på marken.
- Här ska vi bygga ett båthus. Det blir vårt
nästa stora projekt.
- Ni verkar ha fullt upp fast ni är pensionärer,
säger jag.
- Det är roligt att ha nåt att göra,
och så är det så bra kamratskap här,
säger han.
Sven-Olov Hederyd, som är ordförande i Föreningen
Allmogebåtar i Luleå, har beskrivit bygget
av Eulalia i en liten skrift. Här följer några
citat:
”Virket ska avverkas under november-december,
helst när det är fullmåne. Välj
virke som inte varit utsatt för vindtryck typ strand-
eller myrnära träd. Även träd med
kraftiga kvistar bör undvikas liksom stammar som
är krokiga eller så gamla att risk för
inre röta finns.”
”Sågningen av båtvirket ska ske före
april månads utgång. Stammens kärna
ska sågas bort. Allt virke ska sågas okantat
och vara barkat för att motverka insektsangrepp.”
”Virket bör vara torrt då blir det
mest hållbart och motståndskraftigt. Vanligaste
träslagen för båtbyggnad hos oss har
varit furu och gran. Till stävar, spant och däcksbalkar
bör virket helst vara krokvuxet. Här uppe
i Norra Botten av Östersjön bjuder traditionen
att båtar byggs i klink. Detta ger ett starkt
och styvt skrov. Eulalia är tätad i bordläggning
med trätjära och kardat renhår enligt
lokal tradition.”
- Har ni gjort allt det där? frågar jag
när jag träffar Sven-Olov.
- Javisst. Eulalia är en ganska typisk spetsgattad
allmogebåt som både roddes och seglades.
Bakom de här gamla båtarna finns generationer
av kunskap som är på väg att försvinna.
Vi vill bevara kunskapen om hur man har byggt båtar
här vid Norrbottens kust. Därför använder
vi samma verktyg och material som förr. Det räcker
inte med teoretiska kunskaper. Minst lika viktig är
kunskapen som sitter i händerna.
- Varför döpte ni båten till Eulalia?
frågar jag. Sven-Olov skrattar till.
- Vi byggde henne som en del av ett EU-projekt. Därför
letade vi efter ett namn som innehöll bokstäverna
E och U. När vi kom på namnet Eulalia tyckte
vi att det passade bra. En av killarna i föreningen
sa att hon påminner om Åsa Nisses fru Eulalia,
ett stadigt fruntimmer som klarar sej i alla väder.
Från boken "Äventyr med Måsen"
Möten med människor och skärgårdsliv
i Bottenviken
|
