En bro
av järn över Bottenviken
Draken i Brahestad är omättlig.
Ur den dånande masugnen hörs rytandet:
- Mer malm! Mer koks! Mer eld!
Dygnet runt kommer båtarna över havet med
sin last av järnmalm från berget i Kiruna.
I över 20 år har jag bott i Svartöstaden
i Luleå där Luleälven rinner ut i Bottenviken.
Jag har ofta undrat hur det är att leva och arbeta
ombord på malmbåtarna. Nu vet jag lite mer
om det. Jag följde med en av dem från malmhamnen
i Luleå tvärs över Bottenviken till
stålverket i Brahestad.
Hon heter Tali och är 137 meter lång och
21 meter bred. Hon väger drygt 13 000 ton och behöver
8 meter vatten under kölen. Tali är byggd
1997 och är inte lika vacker eller romantisk som
en segelskuta från förr i tiden. Men hon
utför sitt arbete. Hon har kommit med kalksten
från Gotland till Luleå. Nu fylls de stora
lastrummen med järnmalm som ska fraktas till stålverket
i Brahestad vid den finska kusten.
I gamla tider seglade skeppen ut i världen med
last av torkad fisk, kött, tjära, hudar och
trävirke. Tillbaka kom de med tyger, vin, brödsäd
och annat. I dag är skeppen lastade med olja, maskiner,
kalksten, stål, järnmalm och andra varor
som vårt samhälle behöver.
Förr var det människornas muskelkraft och
vinden som drev fartygen framåt. Numera drivs
fartygen av olja.
Stål och olja: Industrisamhällets skelett
och blod.
Många vet inte att hamnen i Luleå är
en av Sveriges största hamnar. Ser man på
transporterna av malm, kol, koks, och stål är
den Sveriges största hamn.
Kvinna och sjöman
På Tali är kocken och städerskan,
och två av sjömännen kvinnor. Vera Pajala
har gått utbildning till sjöbefäl men
arbetar som sjöman sedan tre år. Eija Oravasaari
går på en sjöbefälsskola och gör
just nu fem veckors praktik på Tali.
Vera och Eija går runt och låser de väldiga
luckorna över lastrummen. När hon är
färdig går hon bort till landgången
som hissas upp från kajen och spänns fast
mot relingen.
- Allting måste surras fast. Annars tar sjön
det.
- Hur är det att vara kvinna ombord? frågar
jag under en paus i arbetet.
- Det är bra för det mesta, svarar Vera. En
del äldre sjömän tycker att kvinnor inte
borde finnas på båtarna annat än för
att städa och laga mat. Men här på Tali
är det bra. Besättningen är ganska ung
och vi gör samma arbete som killarna.
- Går det att ha ett normalt familjeliv som sjöman?
- Vi arbetar i skift en månad i taget, säger
Vera.
Fyra veckors arbete och fyra veckors ledigt. Jag har
varit till sjöss tre jular i rad. Jag har inte
familj så det går ganska bra för mej.
Om man har barn blir det nog svårare. Bara det
att jag har en pudel kan bli lite krångligt.
Mina föräldrar och min syster hjälper
mej att ta hand om henne när jag är ute på
sjön. Hon heter Nydi.
Eija berättar att hon går i skola och utbildar
sig till sjöbefäl.
- Jag har varit på Tali på en fem veckors
praktik.
Nu ska jag tillbaka till skolan och fortsätta läsa.
Som student har jag inte råd att resa på
dyra semestrar.
Det skulle vara spännande att få se nåt
annat än gamla vanliga Finland. När jag är
klar hoppas jag att jag ska få arbete och komma
ut i världen. Det är min dröm.
Det är jag som är kung ombord
Pirjo Röynä är kocksteward på
Tali. När Tali har lämnat Luleå hamn
och det blivit lite lugnare ombord serverar hon mat
till besättningen.
- Jag gick till sjöss 1975. Under mina snart 30
år till sjöss har jag rest på dom flesta
av världens hav. Jag har varit på Viking
och Silja Line, och jag har arbetat på båtar
som har gått till Nordamerika och Venezuela, bland
annat.
- Har du några barn? frågar jag.
- En pojke. Han är 32 år nu så han
är vuxen och
lever sitt eget liv. När han var mindre fick jag
hjälp av min mamma och pappa som tog hand om honom
när jag var till sjöss.
- Var det inte svårt att vara borta hemifrån
långa
perioder?
- Ibland. Men jag har alltid trivts med att vara till
sjöss. Jag skulle aldrig byta mot ett arbete på
en restaurang i land. Här på båten
är det jag som är kung! säger hon med
ett stort skratt när hon lägger upp maten
på kapten Jonni Suojokis tallrik. I am the king
on the ship!
- Det stämmer nog, säger Jonni. Utan god mat
sjunker stämningen snabbt på en båt.
Kocken är bland de viktigaste personerna ombord.
Med fjorton knop österut
Tali styr ut mot havet. På kommandobryggan är
tre man på vakt. Kapten Jouni Suojoki övervakar
instrumenten tillsammans med Petri Korhonen som är
navigatör, och styrmannen Rauno Matilainen. Varje
gång Tali ska ändra kurs läser läser
kaptenen graderna på den nya kursen och styrmannen
upprepar ordern högt och tydligt innan han vrider
på ratten. Det får inte bli några
missförstånd.
- Hur är det att arbeta som sjökapten? frågar
jag.
- Det här livet är lite annorlunda, men jag
trivs. Jag bor i Helsingfors. Förr kunde jag vara
ute i ett halvår. Den längsta resan var elva
månader. Numera arbetar jag 5-6 veckor och är
ledig lika länge. När jag är ledig händer
det att jag arbetar med att lasta och lossa i någon
hamn.
Eller också dyker jag i några korallrev
i tropiska vatten. Jag är intresserad av dykning.
Det gäller att ha något att göra under
den lediga tiden.
Den stora 8-cylindriga dieselmotorn dunkar stadigt.
Vi gör 14 knop österut. Timmarna går.
Det blir mörkt. Så ser vi äntligen ljusen
från Brahestad. En lotsbåt kommer ut och
möter och lotsen kliver ombord. Sakta kryper Tali
in mot kajen och lägger till.
Samtal medan malmen lossas
Det tar 18 timmar att lossa malmen i Brahestad. I Luleå
rann den ner i båten på 8 timmar genom en
lång arm med transportband. I Brahestad använder
man kranar med stora skopor.
På slutet hissar man ner en traktor som föser
ihop malmen i högar i lastrummet så att skopan
kan ta det sista. När det är tomt lyfts traktorn
upp på kajen igen.
I läsrummet hittar jag en facklig tidning som kritiserar
att en del finska rederier har flaggat ut sina båtar
till andra länder med lägre löner och
mindre säkerhetskrav. Medan vi sitter och dricker
kaffe uppkommer ett samtal med några ur besättningen.
- Är ni oroliga över utflaggningen? frågar
jag.
- Flera rederier i Finland flaggar ut sina båtar
till andra länder för att pressa kostnaderna.
Många är djävligt förbannade på
det. Men vad ska man göra?
- Duktiga sjömän mister sina arbeten och utländska
besättningar anställs med dåliga villkor.
- Jag hörde att vårt rederi gick med 13,5
miljoner euro i vinst förra året. Vi är
med och skapar den vinsten.
Vi seglar med finsk flagga och finsk besättning,
och så ska det vara!
- Är det nån som vill bada bastu?
- Finns det öl?
- Sauna och öl finns. Det här är ju en
finsk båt perkele, inte en filippinarbåt!
Lastrummet är tomt och det är dags att lämna
hamnen i Brahestad. En stor traktor som har tömt
den sista malmen ur det väldiga lastrummet hissas
upp på kajen. Tali ska än en gång korsa
Bottenviken för att hämta mer järnmalm
till stålverket. Drakens hunger är omättlig.
Från boken "Äventyr med Måsen"
Möten med människor och skärgårdsliv
i Bottenviken.
|
