| Den
nya tiden i Brändöskär
Måsen glider fram in i sundet
mellan Brändöskäret och det avlånga
och kala Hällgrundet. Heikki pekar på en
vit figur som står och stirrar ut mot havet.
- Ska det där vara Jesus?
Jag berättar att skulpturen har blivit ett känt
landmärke här ute. Det gjordes av konstnären
Erik Marklund, som också har målat altartavlan
i kapellet på ön.
Heikki är inte så imponerad. Och jag måste
hålla med honom om att Jesus ser ganska luggsliten
ut där han står på sin klippa.
- Om han ska stå utanför ett fiskeläge
kunde dom väl ha gett honom fem fiskar...
Vi glider sakta in i viken i Brändöskär.
Solen värmer och en enda båt ligger vid bryggan.
En familj sitter och äter när vi kommer. Mannen
hjälper oss att lägga till. Jag stänger
av motorn och det blir alldeles tyst.
Vi går iland och strosar runt ett tag bland fiskarbodarna
som numera är sommarstugor. Det är vackert
och rödmålat. Men folktomt och öde.
Nästan inga båtar. Nästan inga människor.
Jag minns en annan gång när jag råkade
lägga till här medan det pågick en kräftskiva
på stranden med glada fulla människor. Då
var det fint att komma hit och det blev en trevlig kväll.
Eller den gången då Kerstin och jag kom
seglande i hårt väder mitt i natten med pojkarna
sovande nere i kajutan. Jag styrde upp mot vinden ute
till havs och Kerstin kröp fram på fördäcket
och revade seglen. Vågorna var så höga
att Måsen for upp och ner som i en berg- och dalbana.
Kerstin höll sig fast för glatta livet och
klängde som en apa där framme med famnen full
av smällande segeldukar. Flera gånger såg
jag hur hon lättade när fördäcket
försvann under hennes fötter och Måsen
kraschade ner i en vågdal. Ljudet av smällarna
och knaket i skrovet var obehagligt. Måtte hon
hålla, tänkte jag. Vad gör vi med pojkarna
om det går åt helvete? Fantasibilderna snurrade
i huvudet. Jag såg hur Kerstin och jag försökte
få ut de yrvakna småpojkarna ur sovsäckarna
för att rädda dem, ner i det kalla vattnet,
simma mot land, kanske inte orka. Sånt har ju
hänt, sånt kommer att hända. Måtte
det inte hända oss i natt, tänkte jag.
Kerstin arbetade tappert och sammanbitet där framme,
som när jag har suttit intill henne under våra
tre långa förlossningar. Till slut hade hon
revat och surrat seglen och kom krypande tillbaka. Jag
gav full gas och vände Måsen in i den smala
öppningen till hamnen med en enda tanke bultande
i huvudet: Måtte vi inte få motorstopp nu!
Men det gick bra. Känslan att komma in i den lugna
trygga hamnen var underbar.
En plats lever och dör med sina människor.
Nu går Heikki och jag omkring i solskenet och
allting i Brändöskär är så
vackert och pittoreskt och gulligt. Eftersom vi kommer
från den levande fiskehamnen på Junkön
blir kontrasten desto större. På Junkön
är det lite stökigt på bryggorna med
fiskeredskap, platsdunkar, rep och annan utrustning.
Där kommer Gunnar Ökvist körande med
traktorn för att hämta fisk. Lasse och Pelle
mekar med fiskebåten eller lagar en laxfälla
som har repats upp av en säl. Livet pågår,
det stökiga levande livet där folk arbetar.
På Brändöskär växer det vacker
grå mossa på torkställningarna där
tidigare generationer av fiskare hängde upp sina
nät. Det är vackert men lite dött, som
en fäbodvall i skogen när man har tagit hem
korna och getterna för sista gången och de
grå timmerstugorna står kvar och hukar i
ensamheten, eller blir ombyggda till café med
våffelbruk i ett EU-projekt för att hålla
glesbygden levande. Korna är borta. Vittra är
borta. Strilet av mjölken i spannen är borta.
Sången när vallflickorna ropade hem korna
från skogen är borta. Bara idyllen är
kvar.
Sommargästerna har tagit över på Brändöskär.
Ett av de finaste röda husen med vacker utsikt
mot havet är till salu. En skylt visar telefonnumret
dit man kan ringa om man vill betala några hundra
tusen för solnedgången. Inte lär någon
ung fiskare ringa. Han har inte råd och förresten
är det inte praktiskt i fisket att ligga här
ute. I dag måste man in med fisken till stan varje
dag. Det råder en ny tid på Brändöskär
liksom på så många andra öar
och fiskehamnar. Tiden förändrar livet och
vi måste följa med dit den blåser.
En av stugorna är ombyggd till galleri där
konstnären Ola Taube visar sina akvareller. Målningar
av hav, klippor, fiskar och människor. Jag gillar
hans bilder med flytande vatten och ljus, men mest tycker
jag om bilderna med simporna, den fula taggiga fisken.
I dom bilderna håller han turistromantiken på
lagom avstånd.
Det står en flaska med cider och en skål
med jordnötter på ett bord intill en prislista
över konstverken. Ola Taube har skrivit ett meddelande
att han har åkt in till Luleå för att
proviantera. Om vi vill ha något konstverk kan
vi lämna pengarna och ta bilden med oss, hälsar
han. En sympatisk gest från konstnären. Vi
tar en klunk cider och tuggar på lite jordnötter,
och så går vi ut i solskenet igen.
 Då
får jag syn på en sak som får mig
att stirra till. Någon har spikat upp ett ovanligt
stort renhorn på en stolpe. Renkraniet har fri
utsikt mot havet och horisonten. Kanske en åkallan
till någon av de gamla samiska gudarna här
ute i havsbandet? Samernas förfäder var ju
bland de allra första jägarna och fiskarna
för 5-6 tusen år sedan. Då låg
kusten ungefär 15 mil upp i inlandet, i nuvarande
Vuollerim nära Jokkmokk.
Landhöjningen gör att den här skärgården
stiger ur havet med nästan en centimeter om året.
Det låter inte så mycket, men med tiden
får det oerhörda konsekvenser. Öar växer
upp ur havet. Sund där människor rodde och
fiskade växer igen på en mansålder.
Strandlinjer vandrar långt upp på land.
Gammelstads kyrkby som var den ursprungliga staden hamnade
i inlandet när vikarna slammade igen, och det nya
Luleå byggdes ute vid havet. Tala om magiska krafter.
Nej förresten, det var säkert bara någon
som tyckte att renhornet var snyggt. Vår tid är
ju inte magisk. Det finns inga gudar i vinden eller
i havet. Vi har ju radar och GPS och vädersatteliter
och vetenskapliga beräkningar för allting,
utom för meningen med det hela.
|
