Heikki och jag vaknar vid 8-tiden trots att vi inte somnade förrän 3 på morgonen.
Vi tar en dusch inne i den fina serviceanläggningen som Luleå kommun har byggt i Junköns fiskehamn. Nytt för i år är att man har byggt ut grillplatsen på bryggan till en bastu med grill utanför.

Vi går runt i det lilla museet och studerar de gamla redskapen som hänger på väggarna. Föremålen berättar om ett helt annat liv än det som levdes inne i Luleå bara några kilometer härifrån. Ett liv fullt av umbäranden. Men även ett liv med mycket frihet. Många av föremålen i utställningen är skänkta av de lokala fiskarfamiljerna på Junkön. Det ger en extra känsla att titta på nät, sälbössor, båtar och motorer när man vet att de har brukats av människorna här på platsen.

Jag kommer att tänka på en gång för några år sedan då jag besökte Martin Ökvist och spelade in när han berättade om fisket och säljakten för Sveriges Radio. Det starkaste minnet var när han han började berätta om en gång då han var nära att gå under ute på sälisen. Martin hade gett sig ut på jakt tidigt på morgonen. Natten innan hade temperaturen varit flera minusgrader så isen bar utan problem.
Martin for på skidor långt ut på isen, ivrig för att få skjuta säl. Längre och längre ut bar det. Men Martin tänkte inte på att solen tinade upp isen snabbare än beräknat. Så när han vände för att åka hem upptäckte han att han hade flera kilometer av lös snösörja och flytande isflak mellan sig själv och land.
- Nu var goda råd dyra, berättade Martin. Jag förstod att det gällde livhanken.
Nu följde en av de hårdaste dagarna i Martin Ökvists liv. Han åkte skidor så långt isen bar. Då kröp och ålade han sig framåt i issörjan. Men flera gånger kom han fram till råkar med öppet vatten.
- Vad skulle jag göra? Stanna kvar var ju lika med döden. Så jag kröp ner i vattnet och simmade fram till nästa iskant. Råkarna kan väl ha varit 20-30 meter och vattnet var iskallt. När jag kom fram till kanten högg jag fast kniven i isen och drog mej upp. Och så fortsatte jag hela den dagen. Jag måste ha sett ut som en säl som simmade och kröp och kravlade fram där ute i isen. Framåt kvällen kom jag upp på fasta land. Jag klädde av mej naken och vred isvattnet ur kläderna och drog på mej kläderna igen. När jag satt där i strandkanten och pustade ut hörde jag fågelsång i buskarna. Något så vackert har jag aldrig hört förut.

Gunnar Ökvist

Medan vi sitter i Måsen och dricker morgonkaffe kommer Lasse Ökvist och hans pappa Gunnar ner till bryggan dragande på en cykelkärra. Gunnar kliver nedför stegen till båten. Det går lite mödosamt och sakta. Men å andra sidan, hur många av oss andra kommer att vara så pigga och intresserade av sitt yrke att vi fortsätter att arbeta ända upp i 80-årsåldern?

Gunnar och hans bror Martin har fiskat och jagat säl sedan de var småpojkar här på Junkön för närmare 70 år sedan. Då var många av öarna befolkade av bofasta fiskarefamiljer som ofta hade små jordbruk för att dryga ut kosten och inkomsterna.

I dag har fiskelägena förvandlats till fritidsparadis för stadsborna. Några få familjer av den gamla fiskarstammen lever kvar. Att Junkön är så trevlig att besöka beror nog till stor del på att hamnen är en levande fiskehamn.
Lasse kliver ner och startar motorn och så försvinner fiskebåten ut genom öppningen i stenpiren. Vi häller upp påtår och tuggar på våra smörgåsar när vi hör motorsurret från en fiskebåt igen. Inte kan väl Lasse och Gunnar vara färdiga med att vittja laxfällorna? Jag kliver upp på Måsens däck och ser hur Per Ökvist, Martins son, kommer körande in i hamnen. Han lägger till mot aktern på den stora fiskebåten och börjar lasta över fisken. Jag går över till fiskebåten och Per berättar att hans fångst blev ganska mager den här morgonen, två laxar och ett par lådor med sik.

- Det har varit dåliga fångster den senaste tiden. Men laxen borde komma snart nu, säger han. Inte nog med att sälarna tar för sej av våra fångster. Skarven har ökat dom senaste åren och tar en hel del fisk för oss. Dom är vaksamma och lyfter på långt håll när vi närmar oss med båten.

Efter en dryg timme kommer Lasse och Gunnar tillbaka. Deras fiskelycka har varit bättre.
- Tjugosex laxar och ganska mycket sik och öring, säger Lasse belåtet när han packar fisken i lådor och skottar över den med is för transporten in till Lövskär och vidare till butiker, grillspett och stekpannor.

Turbåten Stella Marina från Luleå lägger till mot utsidan av piren medan Lasse och Gunnar rensar och tvättar fisken. Bryggan fylls av nyfikna turister. En bekant till familjen kommer tillsammans med en rysk flickvän som heter Natasja. Hon blir alldeles till sig av lycka.

- Snälla, ta några bilder av mej och laxen! säger hon ivrigt.
Jodå, jag tar några bilder och lovar att skicka dem till henne. Det känns kul med hennes förtjusning. Kan en svensk lax i Luleå skärgård vara så exotisk? Ja, kanske. Det är lätt att bli hemmablind för det fina och unika vi har alldeles inpå knutarna. Bottenvikens skärgårdar med sina ljusa nätter är kanske lika exotiska som skärgårdarna på Åland, Stockholms skärgård och den grekiska övärlden? Nåja, man kanske inte ska förhäva sig. Men fin är den. Och det finns mycket fint att berätta om dess natur och människor.

Vi köper en liten lax och några sikar av Lasse Ökvist och seglar vidare.