Sandön

Sandön är belägen i Lule älvs utlopp i Bottenviken och är den största ön i Lule skärgård med en yta på inte mindre än 2570 hektar och ett stort antal bofastaÖn börjar redan inne vid Luleå stad, på Tjuvholmssundets yttersida och sträcker sig ända bort till Klubbvikens havsbad där innerskärgården tar slut.

31 personer är mantalsskrivna på Sandön. Sandön är inte bara Luleå skärgårds största ö (nästan dubbelt så stor som Hindersön), den är också den med flest bofasta året runt. Sandön är som namnet antyder helt uppbyggd av sand, grus och annat sediment från Luleälven. Ön är förhållandevis platt med fina tallhedar och långgrunda sandstränder. En promenad till det långgrunda området på sydsidan rekommenderas.

Bilvägar finns idag över ön på flera ställen. Särskilt vintertid nyttjas dessa, genom att de då är tillgängliga via isvägen från Tjuvholmssundet. Dessutom finns en hel del stigar på ön. Den vandringsled – Skärgårdsleden – som gjorts av kommunen gör över Sandön (från Tjuvholmssundet till Klubbviken) på befintliga stigar alternativt längs stranden. Till vandringsleden finns ett tryckt informationshäfte.

Inne på ön hittar man flera klapperstensfält av varierande storlek. Det största hittar man på Lappmyrberget - ett 1400 meter långt och 300 meter brett fält som döpts till Stenåkern (är numera naturreservat).

På ön finns ett stort antal fritidshus och många privata bryggor. Här finns också en äldre jordbruksby –
Sandögårdarna som ännu är bebodda. Naturreservatet Stenåkern är lättillgängligt mitt på ön, medan de två naturreservaten Hästholmen och Furuholmen är mer svåråtkomliga.

Den norska 5-böringen "Patronen" på väg söderut igenom Tjuvholmssundet med Sandön i bakgrunden.

Tjuvholmssundet

-sundet mellan Sandön og fastlandet har sedan urminnes tider varit huvudfarleden in till Luleå. Men redan på 1700-talet gjorde landhöjningen att sundet måste muddras för att underlätta för sjöfarten.
1773 tog borgerskapet och åldermännen i Luleå beslut om en första muddring.
Åtskilliga gånger sedan dess har farleden muddrats och även rätats, allt eftersom malmfartygen blev större och större.

Ett av bekymren var att fartyg inte kunde mötas i sundet. År 1900 sattes därför en signalmast upp, och signalvakter anställdes för att reglera trafiken.
Den sista muddringen gjorde under åren 1941 till 1945.
Denna knixiga och svåra farled har ett rammat djup på 8,6 meter. Den ersattes som huvudfarled 1998 av Sandgrönnleden, där Klubbvikskanalen ingår som en del.

Regatta genom Tjuvholmssundet på 30-talet.